universalheart.blogg.se

Hur många gånger har vi inte hört denna mening..? I mitt fall, många många gånger. Men när hela vår biokemi tillsammans med hela vårt neurologiska system sprutar impulser och ämnen av överlevnad så blir det endast ord. Som det oftast blir i all emotionell storm. Just då blir ord endast strukturer med ett starkt innehåll som signalerar allt annat än dessa ord.
Och hur många gånger har vi inte hört att allt är möjligt även det omöjliga. Också det har jag hört så många många gånger. 
Men följande berättelse blev igen det omöjliga möjligt. Även att jag denna gång hade släppt allt i mitt intellekt. Släppt också allt i mitt känslomässiga liv och som så många gånger förut stillat mig i dess rörelse. 
Jag har tidigare berättat hur jag blev bestulen på min dator, externa hårddisk och lite andra saker den 1 aug mitt i Stockholms Centralstation. Det var en fredag med mycket människor i en av Sveriges mest trafikerade område. På toppen av detta så hade jag ett första möte med Annika Dopping med endast 1 timme kvar när jag blev bestulen. 
Jag kände just då, och så händer detta mig JUST NU! Så "orättvist"! 
Jag blev drabbad! 
Jag valde ändå att träffa Annika och hade ett fantastiskt möte med henne. Det har tack vare henne resulterat i fantastiska möjligheter där alla i min omgivning (ni är idag femsiffrigt) får ta en aktiv roll. 
Jag också bestämde mig för att acceptera och finna djupet av förlåtelseprocessen som resulterade i att jag skrev händelsen på olika sociala nätverk. Jag bad er alla dela berättelsen för att se om kvinnan kunde ge sig till känna. Jag hade endast ett önskemål att få min externa hårddisk (5 års arbete) tillbaka men att allt annat inklusive datorn fick hon behålla med glädje! 
Jag hade släppt, jag hade gått vidare. Jag resonerade, "jag hade ju försäkring som täcker datorn". Jag hade accepterat. Jag levde med konsekvenserna. Jag fick stilla mig ytterligare i allt bakrus som var och är runt omkring mig, och just då.......

Det kom ett brunt paket. Såg mig namn på framsidan med adressen, nästan som ett barn hade skrivit adressen. Jag öppnade, stack ner handen, kände något metall/plast nästan kallt. Kände också ett papper som gled på plasten. Tänkte absolut ingenting. Jag var blank i mina tankar och känslor... Bara instinktivt tog ur innehållet och.... MIN EXTERNA HÅRDDISK mitt framför min ögon! 
Ni vet ögonblick när man stirrar på ett föremål och man förstår vad man stirrar på men man ändå inte förstår. Känslan det är INTE MÖJLIGT... Så var det när jag blev bestulen på datorn mitt framför mina ögon. "Det är inte möjligt".
Bara såg denna lapp framför mig. Handstil som ett barn som jag läste, FÖRLÅT.... Oj oj oj... Tårögd, kände betydelse i hjärtat. Tacksamhet och tårögd. Acceptans, konsekvens acceptans, förlåtelse allt fanns där inom mig. Ögonblicket var vackert... 
Instinktivt så ville jag skriva om händelsen, med en gång, men väntade... Bestämde mig för att vänta... Något intuitivt sade mig att vänta. Paus, sakta ner och stilla mig... Varför..? Jag kände att denna kvinna behövde skapa en bättre trygghet. Jag ville ge henne alla möjligheter, en chans att hon kunde ge sig till känna utan endast kärlek blir konsekvensen. Jag ville skapa ett lyssnade och se vad som skapas skall. Det gjorde jag... 
Jag var ute tidigt denna morgon och samlade intryck i naturen.

Idag, på morgonen så får jag ett sms på mobilen. "Hej Jag heter xxx xxx det var jag som tog din dator. Du lovade att inte anmäla och du ville prata med mig."
Det stod mer men väljer att det förblir privat konversation. 
Jag är av naturliga orsaker i en overklig tidsrums uppfattning av verklighet där jag får bevittna stora omöjliga händelser på nära håll, och så nu detta... Livet är stort. Det är ett val även när livet känns för krampaktigt att välja att livet är stort. Universums rörelse visade än en gång att kärlek är där för att öppna upp dina egna gränser. Bestämma dig var dina mänskliga faktorer, gränser går för det formbara men alltid bära med dig sinne, Mind och Hjärta öppet för det villkorslösa. 
Vi skall träffas, hon och jag. Jag vill ge, erbjuda en möjlighet. Men det vackraste med denna berättelse var att HON GAV MIG EN CHANS TILL MÖJLIGHET... Tacksamheten finns och jag kommer lyssna bortom den fysiska överlevnaden och öppna upp för det villkorslösa... 
Det är vår enda möjlighet. Tack Universum, tack till dig. Tack till dig fina kvinna som vågade ta steget från din trygghetszon och sträcka ut handen där jag får möjlighet att sträcka ut min hand. Tack Annika Dopping för att du var med och skapade denna grund de fantastiska 3 första timmar vi tillbringade tillsammans. Tack Mikael Karlholm för ge möjligheten att skapa mötet mellan Annika och mig. Och tack Universum för att alltid möta upp mig när jag är så genuint intresserad sv just din observation. Tack universum för att du gav mig gåvan att förstå de universella lagarna inom mig. Eller "tror" att jag förstår... 
Jag ser det som ett stort ödmjukt privilegium att jag kommer från och med oktober få möjlighet att berätta, inspirera, få en relation till dessa lagar utan separation genom www.universalheart.se 
Med start oktober i Sthlm och Gbg. 
Det finns ingen separation oss emellan...

I ljus!
Jörgen Tranberg